Om du står där, med livet bakom dig. I en dal av sorg och förvivlan och otillräcklighet och allt det där som bubblar innanför ens själ när man är så ledsen att man vill lägga sig ner och aldrig gå upp igen. När andetagen känns som ett onödigt ont och nätterna är för långa för att orka lida igenom och dagarna är för ljusa för att möta. Då ska du vet att du snart är klar. Du måste bara rida ut din storm av känslor. Men viktigast av allt. Du kan inte vara kvar. Inte vara kvar i det som gör dig ont. Och det blir så mycket enklare, när du väl tagit steget. Jag vet. 

Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.

Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.